Stort liv!

Och så hamnade jag där igen
Min älskade bergochdalbana
I den djupaste av dalar
Jag äskar nivåskillanderna, men just nu hatar jag min åktur som aldrig tar slut
Ångest i sin renaste form

Jag vill inte ha honom
Men en bilresa till hemstaden på den väg och i den bil jag senast åkte dagen allt blev svart
När det stösta sveket jag någonsin upplevt kom
När jag insett att jag var lurad
Startade någonting
Som att backa bandet

Inte att det hände
Ibland tar kärleken slut
Vi levde det underbaraste livet
Men han tyckte vi blev som syskon
Inget drama inget bråk, inga otrohetaffärer
Men hur
Och allt som hände sen
Vad hade jag gjort för att någon någonsin skulle kunna göra mig så illa
Utan ånger
Utan att någonsin förklara sig
Inga förlåt
Efter så lång tid, ingen omtanke och ingen respekt

Och jag har valt att acceptera att jag aldrig kommer få några svar
Det funkar jättebra- största delen av tiden.
Mitt psyke klarar det mesta.
Bara att släppa det.
Men ibland brister det.
En lång diskussion om vilken typ av människa man vill vara.
Och att han fortfarande tycker att han skötte det på bästa sätt
Att han är jordens mest ofelbara männsika
Som alla ska älska ovillkorligt

Att han gjorde det på det bästa sättet för honom
Och däri ligger skillnaden - att han alltid sätter sig själv först
Ingen tanke på att fundera ut ett sätt att göra det så lindrigt som möjligt för oss båda

Att de han bryr sig om är sina vänner och sin familj
Hur behandlar han dem?
Som han behandlade mig?

Vid jämförelsen med hans kompis - som är så kär att han inte kan hålla tillbaka sin glädje
Att han minsann inte heller kan det när han blir kär
7 år och jag har inte sett det
SMÄRTA!
Att han aldrig älskade mig.
Ville aldrig stolt gå vid min sida.
7 år, varför lät han mig inte bara gå tidigare?
Acceptera och låta gå - det gör riktigt ont ibland!

Jag fortsätter jobba på det - dagar i dalar, ack så svårt.
I kärlek och hat.